Onsdag 31/1
Han märkte nog att jag tog liiite avstånd (helt omedvetet) för när han hade åkt hem så messade han och frågade om jag inte ville ses mer. Han frågade också om jag skulle kunna "hålla på" med någon om jag träffade nån ute på fredag. Va fan ska man svara på det?
Varför måste jag vara så HIMLA kräsen?? Fan, tror umgänget med Sara har påverkat mig. Det finns bara en man för båda oss. N som hade efterfesten i stöten. Han hade verkligen allt! Tror aldrig jag skulle kunna störa mig på något hos nån som honom. Men han är helt puts väck! Vi kanske bara drömde, jag och sara?
Saknad
Duktiga jag ska gå och träna på min lunch sen, tro det eller ej. Funderar på att kanske göra det imon också, hinner ju inte mer denna veckan sen och så har ju busan skadat sig så det blir ingen ki box ikväll heller. Sen i eftermiddag kommer Emelie från frisören och hit, då ska vi och ladda upp från systemet.
Ikväll vet ingen vad som händer :) ska bli skönt med en lugn kväll, ska städa tror jag först, sen vet man aldrig vad jag gör.
Ville Snille kom hem nu!
Fredag 22/12
Nyss kom det in ett megasött span här och pratade med mig en stund, har aldrig sett honom In real life om man säger så, men idag så kom han in och han va sööötare i verkligenheten. Mumma. Somsagt vilken härlig dag.
Har gjort lite lyckoshopping idag när lönen hade kommit in på kontot, lite julklappar till mig själv som jag kallar dom. Ett fint svart satin linne med spets, öronhängen och två julklappar, en till To och en till kära Sy här på jobbet för att hon tar hand om mig så bra.
Nu ska jag ta min nya livsgnista och jobbar lite, det vill säga spana på snygga juldags skor.
So looong all of you happy people...
Soulie
Med risk för att låta smörig och töntig...
Men för varje dag som går så saknar jag min soulie mer och mer. Han åkte till Vancouver i slutet på augusti och kommer inte hem förren i sommar. Härromdagen så hittade jag en skiva med vår låt på och alla flashbacks kom. Vi har verkligen haft hur kul som helst. Fan rent ut sagt att man inte njuter av det när man väl har chansen. Han är verkligen min andra hälft och jag längtar sååå tills han kommer hem, med ny tjej och allt. Weii vilken höjdar sommar!
Så sex and the city
Kärlek
update
Nu ska jag sluta och gå hem, jag uppdaterar imon om något har hänt (hoppas inte.)
Jag vet vad jag behöver
Just nu behöver jag ingen som jag kan bo ihop med, eller som jag ska ta hem till mina föräldrar och visa upp, eller hålla i handen på stan eller åka och storhandla ihop med. Klart att jag så småningom behöver någon som min pojkvän, men inte nu.
Det kanske låter som en konstig idé, men faktiskt, jag behöver inte allt, bara just närheten, kramarna, inget pussande och inget sex, just bara kramarna och pillandet i håret och allt.
Är jag alldeles för konstig?
Ohh stackars mig.
- Men jag har ingen pojkvän längre, jag flyttade från honom.
- Jaha oj då, där ser man.
När folk frågar mig hur det går med min (nu föredetta) pojkvän så är det klart att dom får reda på att det är slut, men jag vill inte sitta här och gräma mig över det. Jag vill inte att folk ska stå här och tycka synd om mig.
- Oj, ni som verkligen passade ihop, ni som skulle gifta er, ni som hade det så bra etc etc.
Jag avskyr sånt. Har det tagit slut så har det. Jag behöver väl inte skriva en ända stor uppsats om allt som hänt och hur jag känner och hur jag mår. Så länge det känns bra för mig (vilket det gör.) Jag vill inte att folk ska gå bakom min rygg och beklaga sig till varrandra om hur himla tråkigt det är att det tagit slut, vill inte att dom ska säga det till mig heller faktiskt. Jag blir bara trött på allt "tycka-synd-om" prat. Det räcker med ett:
- Oj, sånt händer, så länge du mår bra.
That's it, det räcker.
My love
Kärlek
Syns det när man är singel?
Jag kan ju inte påstå att jag blivit annorlunda direkt. Jag kanske bara har ett annat glow? Det är lite jobbigt faktiskt, för jag orkar inte.
Jaja det är ju trevligt att veta att man fortfarande duger iaf. Haha
Snart...
Jag vill två helt olika saker. Jag vill vara fri nu när allt med T är över. Men jag vete fan om det går. Finns olika faktorer till varför det inte går. Kan inte skriva det här. Men mitt hjärta brister snart. Är på gränsen till att allt ska rinna över. Det är för mycket för mig nu. För mycket känslor och tankar. Räcker med att jag tänker på det så ligger gråten i halsen, och jag kan ju inte sitta och gråta på jobbet. Hur tragisk är man inte då?
Varför kan han bara inte förstå?
Jag vet att jag nog bara behöver vara själv nu, men jag vet inte om jag vill det. Jag vet inte om jag kan det. Jag försöker hela tiden intala mig själv att jag har det bra nu. Jag är ensam men vem är inte det som är singel och bor själv?
Vad ska jag göra för att fördriva tiden hemma själv? Igår städade jag och det kan jag ju inte göra varje dag, visst? Jag vill ju kunna lära mig att vara själv hemma, men då måste jag få bort alla tankar.
Känns som jag kommer att gå under snart, och det vill jag inte.
Förlåt för att det har blivit lite av en klagoblogg det här, men jag måste skriva av mig. Finns ingen jag kan prata med, och bloggen bara lyssnar.
Oj
Usch
Blir så glad.
Farmor (me love)
Syster yster (kärlek)
Mamma (my darlin mum)
Jossan (mongokärlek)
Pappi (kära papps)
Och klockan är bara halv 5. Jag älskar min familj och mina nära och kära.
Tänk till!
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Now it's over
Bette Midler - The rose
Tips wanted!
Jag behöver sysselsättning för att inte hänga upp mig på den här andra "kraften." Idag har jag börjat träna vilket kan ta lite tid från mig, men jag behöver MER! Ge mig mer tips, jag vill bli självständig.
allt med T
Pappi är somsagt i Malaysia och ringde nyss. Varför ringer han från ett varmt och härligt land hem till mig på mitt tråkiga jobb i detta hemska väder? Jo för att han är min far.
Han berättade att dom varit inne i Kuala Lumpur härromdagen och gått på en jätte marknad, han sa att jag lätt skulle kunna bo där i en vecka. Jag bad honom kika efter en Ipod och pärlor eftersom det brukar vara billigare där nere. Han sa att han hoppades på att få åka in på fredag innan dom åker hem så kan kunde hitta nåt. Dom bor mitt i djungeln brevid stranden. (Ysch ibland tycker jag mindre om min pappi)
Allt med T börjar kännas lite bättre, inte för att han sa vad han sa igår ("om det är till nån nytta för dig är jag mindre kär i dig nu") utan för att vi faktisk skrattar mer med varran nu när vi är "isär" än vad vi gjort på hur länge som helst.. Men flytta det ska jag, mår bättre av att vara själv och kunna göra som jag vill.
Han har sagt att han inte kommer kunna vara kompis med mig om vi inte är tillsammans. Vågar jag verkligen riskera det?
Mammi och pappi
Imon slutar jag 1, så himla skönt kan jag lova. Håller på att få krupp på jobbet och är glad att S är tillbaka så slipper jag jobba med Ja. T är ledig imon med, men jag ska nog sova hos pappi imon ändå.
Ai'nt no other man
Om ödet får bestämma kommer vi att en dag sluta ihop igen.