Frida

Vår kära väktare var här inne nyss, han brukar stanna och prata med oss, han förgyller vår/mina dagar. Men idag så tog han upp min "pojkvän" och oj vilken tystnad det blev. Sån tystnad jag uppskattar (tack andreas.)

- Men jag har ingen pojkvän längre, jag flyttade från honom.
- Jaha oj då, där ser man.

När folk frågar mig hur det går med min (nu föredetta) pojkvän så är det klart att dom får reda på att det är slut, men jag vill inte sitta här och gräma mig över det. Jag vill inte att folk ska stå här och tycka synd om mig.

- Oj, ni som verkligen passade ihop, ni som skulle gifta er, ni som hade det så bra etc etc.

Jag avskyr sånt. Har det tagit slut så har det. Jag behöver väl inte skriva en ända stor uppsats om allt som hänt och hur jag känner och hur jag mår. Så länge det känns bra för mig (vilket det gör.) Jag vill inte att folk ska gå bakom min rygg och beklaga sig till varrandra om hur himla tråkigt det är att det tagit slut, vill inte att dom ska säga det till mig heller faktiskt. Jag blir bara trött på allt "tycka-synd-om" prat. Det räcker med ett:

- Oj, sånt händer, så länge du mår bra.

That's it, det räcker.